Från insidan ut..

Den här texten är 2 år gammal, och är en del av ett brev till en närstående som reagerade starkt på att jag skrev på Facebook om mina upplevelser i tonåren. "Sådana berättelser ska hållas i stängda rum. "

Jag skickade aldrig brevet.

#metoo har gett mig modet att nu dela med mig av texten.

Bilderna är en installation, 3D-collage,, som består av autentiska brev, foton, dagbok, skivor, böcker och andra grejer från min tonårstid.

Dagligen, ibland två, tre eller fler gånger, kom de. Med Ola-Kaj i spetsen, och med Bertil, Terje, Ali, Kokko-Claes, Anders, Gunnar, Fredde, Krille, Jösen och Lasse, i olika kombinationer, i tät formation alldeles bakom.

 In genom dörren till mitt rum vällde de in allihop, som en enda organism med varierande antal armar och ben. Höll fast mig, tryckte ner mig på sängen, helt omöjligt att komma loss innan spelet var över och domare Ola

blåste av.

Snabba, hårda händer som målsökande missiler. Kalla, fuktiga tentakelmissiler som alltid hade samma slutdestination, som aldrig avvek från den förprogrammerade banan.

Målet var att sticka ner händerna i mina byxor och ta tag i mina trosor och slita tills de sprack i sömmarna. Det var en lek, ett spel, säkert den roligaste stunden på dan. Måste ha varit den roligaste stunden på dan för det skrattades mycket.

 På den tiden var det inte små stringtrosor, utan rejäla underbyxor, och många gånger fick de slita så hårt att jag lyftes från sängen och hängde och dinglade och de ryckte upp, hårt, gång på gång, tills tyget eller sömmen gav vika, och jag dunsade i golvet och Ta-daa!! - Mission accomplished!!- High 5 på den.

Och lika plötsligt som de mullrade in, lika plötsligt satt vi alla i rökrummet med torra smulor John Silver-tobak. Ett gäng värstingar, tajta som fan, tjuvahedern togs på blodigaste allvar, och den enda tjejen på avdelningen med Bullerbynamn, på det som på 80-talet kallades ungdomsvårdsskola, var självklart inkluderad, Ooo nej, i den undre världen håller man ihop.

MAN gör det ja.

Observera att den här dagliga sporten inte var rena sexuella övergrepp där målet var könet, (även om det också förekom) utan ren terror och kränkning. Minst 3, ibland 5 eller 6 killar mellan 15 och 21 år, jag var 16 när jag blev placerad och 17 när jag äntligen flyttade.

Den enda plats på avdelningen, ladugården, verkstäderna, ja hela institutionsområdet, som jag kunde stänga och låsa dörren och vara i fred, fredad, mer än några minuter, var tjejernas duschrum. Enda platsen jag vågade ge efter för tonårshormoner och utforska min kropp och stilla min virvlande lust. Ett tag i alla fall. För nästa roliga påhitt och mycket populär sysselsättning var att sparka upp dörren till tjejernas duschrum när jag var i duschen, invadera mitt allra mest privata.
Jag vet inte hur många gånger personalen först lagade, och sedan bytte lås och till slut fick förstärka dörrkarmen med plåt och med ett kraftigt skjutlås.

Långa perioder var jag ensam tjej på hela institutionen, men även när där var andra tjejer fick de också vara med och leka.

Rättvist på det viset.

Jag hade ingen fysisk styrka att sätta emot, mitt enda försvar var att försöka påkalla uppmärksamhet från personalen, och eftersom mitt rum låg längst ner i korridoren, en bra bit från dagrum, kök och kontor, så fick jag skrika för att höras.

Oftast kom ingen alls, det var alltid hög ljud nivå. Tonåringar låter rätt mycket, och eftersom jag inte blev regelrätt våldtagen, så var attityden snarare att det var jag som var högljudd. "Sluta skrik Evy" skreks ofta från dagrum, kök och kontor.

Fast jag sa ändå inte ifrån "tillräckligt ordentligt", fick jag höra när pojkarnas lek och bus någon enstaka gång kom på tal.
Jag "tyckte nog till och med att det var lite kul", klassikern "pojkar är pojkar", och jag fick även höra flera gånger att det var jag som "lade upp mig" och lockade killarna.

I Mysbyxor.

I mitt rum.

Med dörren stängd.

Sittandes på min säng med en bok.

Jupp.

De killarna var också mina enda kamrater, vilket gjorde att jag försökte skämta bort det, skratta lite, typ "Äh lägg av… hihi… sluuuuta’rå"

Det var dem jag skulle umgås med sen resten av kvällarna, 7 dagar i veckan, i ganska exakt 1 år, skärtorsdag till skärtorsdag.

Och visst fanns det gånger då jag kände mig bekräftad av uppmärksamheten, tolkade deras beteende som en skruvat sätt att visa uppskattning, och det var ju också den gängse uppfattningen bland personalen.

Dessutom var jag hopplöst förälskad i Ola, och all uppmärksamhet från hans sida var bra uppmärksamhet.

Om jag hade slagits, bitit, rivit och vrålat av all kraft hade killarna säkerligen tyckt att jag var jordens jobbigaste slyna, och jag hade totalt tappat min position i gruppen och varit helt ensam.

Jag nöp tag i någons pung en gång och klämde till. Det gjorde ont. På mig.

Och Ola hade definitivt inte kommit smygandes nära för att sticka näsan i halsgropen på mig och snusa in i den ordentligt i all hemlighet, stulna små ögonblick av tonårsförälskelse och berusande pirr i hela kroppen. Eller velat smyga ner när jag var i tvättstugan för att hångla upp mig på torktumlaren, min största lycka.

Men med det goda kom det onda, och det var bara att "gilla läget".

Det här är verklighet för en skrämmande stor procent av tjejer och kvinnor i Sverige. Att våra kroppar invaderas, kläms och känns på, brösten är otroligt spännande för pojkar på mellan och högstadiet, och de liksom bara hänger där som mogen frukt, på display, som gjorda att ta på, knåda, nypa, vrida, och skrevet är till för de modiga.

Det som känns så sjukt är att det alltid varit så accepterat. "Pojkar är pojkar." "Han är bara kääär" och de tjejer som säger ifrån är torrisar, och utesluts från gruppen, och partyn i mörka rum där händer och fingrar är överallt på samma gång.

Eller så blir en pojke kränkt av att bli avvisad, och sprider ett rykte om flickans lösaktighet; hora, slampa, madrass, vandringspokal.

Ett rykte som alldeles för ofta hänger kvar ända upp i vuxen ålder, och för många blir det även blir en självuppfyllande profetia.

Under hösten och vintern har det uppmärksammats i media om den kolossala omfattning sexuella kränkningar och övergrepp som flickor, tjejer, kvinnor, tanter utsätts för. Det är en regel snarare än ett undantag, och problemet är särskilt utbrett på behandlingshem, boenden, ungdomshem, vårdavdelningar. Flickor och unga kvinnor som redan är lider av psykisk ohälsa och ägnar sig åt destruktivt beteende, och attityden bland personalen, som är satta att beskydda och omhänderta, har inte förändrats märkbart sedan min tid på Johannisberg. Man ser åt ett annat håll, tolkar flamsighet, skratt eller tystnad som medgivande. Man behöver inte speciellt livlig fantasi för att förstå vilka signaler det sänder till redan trasiga barn/ungdomar/kvinnor.

Vi har varit många kvinnor som har delat med oss av våra egna erfarenheter under vintern, av många anledningar.

Dels för att lyfta fram i ljuset en fasansfullt omfattande, låt mig kalla det tradition, som har blundat för otaliga kränkningar, trakasserier och övergrepp under en väldigt väldigt lång tid, vill man ta i så kan man säga sedan mänsklighetens begynnelse. Men framförallt för att sända ett tydligt budskap till unga kvinnor att de inte är ensamma, att de ska våga säga nej, och att de absolut inte ska acceptera att avfärdas. Pojkar, killar, män och gubbar har ingen rätt till en annans kropp, ett nej är alltid ett nej, även om en så har dansat naken på bordet, flirtat, hånglat eller även påbörjat samlag. Det finns ingen skuld och definitivt ingen skam i att bli angripen, en är angripen, attackerad och har all rätt att vråla, sparka, bita för att få omgivningens uppmärksamhet. Det är aldrig fel. Rätten att skydda sin egen kropp, är aldrig fel, och ska aldrig hyssjas.

Det jag fick lära mig på institutionen, förutom att tjuvkoppla bil, blåsa taxichaufförer, röka marijuana(oregano) och att gallergrindar inte går att köra igenom som på film, var att jag inte hade rätten till min egen kropp. Det var okej att killar gjorde som de hade lust med, jag skulle "sluta skrika".

Och OM det hade stannat vid ett gäng killar som brottade ner mig, för att slita av mina underbyxor, så hade det väl inte varit något att orda om 30 år senare.

Men listan är mycket mycket längre än så…

Kanske hade jag haft tillräcklig självkänsla och mod, att säga NEJ! med klar hög röst, när mannen som var vän till den vän jag fick övernatta hos på rymmen i Stockholm. När han kröp ner på golvet till den madrass jag skulle sova på, och ansågs sig ha rätt att pressa sig genom hårt spända skinkor.

Kanske...

Och kanske skulle mina vänner som låg i soffan och sängen någon meter bort tänkt att det inte var helt okej, när den ena stönade och den andre grät.

Kanske...

Och kanske skulle jag sett mindre härjad ut under min häktestransport med samma plit som transporterat Juha Valjakalla en vecka tidigare.

Kanske...

Det jag vet och är tacksam över är iallafall att varken L eller B tyckte att det var minsta okej eller tufft när de hörde vad jag berättade om i "mottagarenbetalarsamtalet" från Midsommarkransen till Norrbotten morgonen efter. Trots mina försök att låta cool och glättig, utan reagerade blixtsnabbt och berättade för en vuxen.

Det vet jag.

Jag är tacksam över att den vuxna tog situationen på allvar. Om det var för att fånga en rymling eller rädda mig från fler våldtäkter vet jag inte, men hen ringde polisen och berättade var jag fanns.

Det vet jag.

Jag är tacksam för att Stockholmspolisen inte lät sig luras av en rädd 16-åring från Norrbotten som sade sig sakna ID-kort, utan helt enkelt bara sa att, "Vi kommer utgå från att det är du som är hon, tills du kan bevisa motsatsen".

Det vet jag.

Det visste jag redan då.

Otroligt tacksam.

Jag minns glasklart när jag satt i baksätet på polisbilen; polisradions blipp och pip och anrop, Stockholm belyst av orange gatlyktor på vår väg till Kronobergshäktet.

Känslorna som spreds i min kropp var varken ilska eller besvikelse över att ha åkt fast, utan bara lättnad och tacksamhet.

Det vet jag.